ulrikaeh

När jag åkte med Kustbussen norrut häromdagen fick jag mig ett gott skratt. För när jag skulle ta plats var det en man som kom fram och sa;

-Jasså, du har hittat på det enda sätet i hela bussen med trasig rygg?

- Va, är den trasig? säger jag och pekar på stolen vid fönstret.

- Jasså den, nej den är hel. Det är stolen bredvid som är trasigt, fortsätter mannen

- Jamen då gör det ju inget, svarar jag.

- Jaha, men jag då. Då får ju jag sitta i den trasiga! svarar mannen lite besvärat.

Här blev jag stående tyst, konfunderad, förstod inte riktigt varför han var tvungen att sitta i den trasiga stolen. Medan jag glodde på honom hör jag en röst bakom som säger:

- Nä, men nu tar du fel. Jag sitter ju här!

Varpå mannen säger:

- Men oj, ursäkta, jag tog fel fru. Ni är så lika.

Jag blev mycket häpen. Det har aldrig hänt mig att jag inte känt igen min egen gubbe även om det funnits en och annan som haft liknande frisyr och glasögon.

Är det manligt? Eller kanske det skulle vara dags för ett optikerbesök ?