Vi vuxna håller på att förstöra kommande generationer och det är dags att vi skärper till oss. För deras och vår egen skull.

Vi vuxna är så pass kloka att vi kan välja vilka budskap vi vill lyssna på. När vi läser alla självhjälpsböcker som talar om för oss att ”du kan bli vad du vill” eller att ”allt är möjligt bara du tror på dig själv” har vi hyfsad förmåga att välja att tro på det eller ej. När media målar upp perfekta hem, perfekta kroppar och perfekta relationer där vi alla samlas i hemmets frid i juletid där knäcken aldrig rinner över och granen aldrig barrar, har vi trots allt förmågan att rycka på axlarna och inse att det inte riktigt stämmer med de flestas verklighet.

Dessvärre riktar sig inte dessa budskap till bara oss vuxna, utan även till barn och ungdomar. Ännu värre är att vi vuxna, i egenskap av föräldrar, förebilder och idoler bidrar till att pracka på ungdomar samma budskap. De är vi som lär dem att de kan bli vad de vill bara de tror tillräckligt mycket på sig själva. Det är vi som är deras främsta supportrar och talar om för dem att de sjunger bäst och är snyggast och ”bara måste” söka till Idol och att ”de kommer att vinna”. Det är vi i vuxensamhället som startar en massa specialgymnasieprogram som får barnet att tro att de kommer att bli astronaut om de går ”astronautprogrammet", eller att tv-karriären är utstakad bara de går ”programledar-programmet" på gymnasiet.

Allt under mantrat ”du kan bli vad du vill”!

Problemet är bara att det inte stämmer. De kan INTE bli vad de vill. De är nämligen beroende av så mycket annat och av så många andra att de inte till fullo kan påverka sina liv. Det hjälper inte att ha byggt upp sin självkänsla till max, snarare tvärtom. Den uppbyggda självkänslan gör snarare att det inte finns någon beredskap att ta emot det misslyckade som kommer. Jo det kommer, jag lovar.

När Alexander Bard talar om för dem att de sjunger värdelöst och dessutom är ful, hjälper det inte att de tror på dig själva eller har en maximerad självkänsla.
När de inser att det också är kontakter, slump eller utseende som styr vem som blir programledare och inte vem som läst ”rätt” program på gymnasiet står de där ganska rådlösa.

Som vuxna vet vi detta. Det beror på att vi redan gått på många av de nitar som livet för med sig. Men vi kan inte förvänta oss att våra barn och ungdomar automatiskt ska förstå att livet har begränsningar. Speciellt inte då vi själva är en del i att påstå motsatsen. Genom att sälja på dem budskapen om den viktiga självkänslan riskerar vi också att våra ungdomar lägger allt ansvar på sig själva. Att de misslyckats för att de inte trodde tillräckligt mycket på sig själva och att de inte älskade sig själva i tillräckligt stor utsträckning.

Tänk om vi vuxna skulle lära ungdomarna lite av den kunskap vi har, lite av den insikt i hur livet egentligen fungerar och lite av vikten av självinsikt. Insikt i ens egna begränsningar och insikt i att det finns så mycket i vår omvärld som vi inte kan påverka, oavsett hur mycket vi tror på oss själva eller hur bra självkänsla vi har.

Vi måste våga lära dem att de kanske inte ska satsa på att bli världsmästare i höjdhopp om de är 1,50 meter långa. Det kanske inte räcker att de har attityd för att bli en ny Zlatan, de måste också ha talang och dessutom träna så ini hejsan.

Det innebär dock inte att vi ska plocka bort möjligheten för ungdomar att få drömma och hoppas. Men vi måste lära ungdomar (och oss själva) att man inte får det gratis, och att det kommer att finnas en mängd hinder på vägen. Och att dessa hinder tjänar ett syfte, att skapa insikt i vad man håller på med för att aktivt ta ställning till om man ska fortsätta sin dröm, eller kanske byta.

Men det krävs då att vi vuxna själva börjar leva efter samma devis. Vi måste sluta intala oss själva att allt är möjligt och vi måste sluta förvänta oss att allt ska vara perfekt. Framför allt måste vi sluta jaga efter att uppnå mediabilden av det lyckade och vi måste våga överge jakten på självkänsla. VI måste vägra ställa upp i det förväntasrace där resultatet inte baseras på vem som är lyckligast utan vem som framstår som mest lyckad.

Det är inte självkänslan som gör dig lycklig.

Det är lyckan som skapar självkänslan.

Låt barnen uppleva lyckan, så vi vuxna, lägg av!

[Redigerat 141119:]

Hej! Detta inlägg har väckt stor uppmärksamhet och i skrivande stund lästs cirka 80000 ggr, delats 7000 ggr i sociala medier och har över 1500 gillanden på Facebook. Jag är något överrumplad av intresset. För er som vill läsa mer av det jag skrivit rekommenderas någon av följande länkar:

Den Lyckliga pessmisten

Mattias Lundberg hemsida

Mattias nyheter och blogginlägg

Köp Boken "Den Lyckliga Pessimisten"

Tack för ert intresse / Mattias

http://www.mynewsdesk.com/se/mattiaslundberg/blog_posts/vuxna-ni-lurar-era-barn-laegg-av-31169?utm_campaign=facebook&utm_medium&utm_source=sendgrid%3Futm_source%3Dchannel&utm_content