Sluta att försöka ”finna dig själv”, gå ut och möt världen i stället. Det säger den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann som menar att coacher och självhjälpsböcker ofta får oss att må ännu sämre.

Det finns många som profiterar på den vilsenhet människor känner i dagens samhälle, framhåller Svend Brinkmann.

– Coachernas råd är ofta att ”gå på magkänslan” och att ”lita till din inre röst”. Men jag tror att det kan förstärka vilsenheten och göra att människor mår ännu sämre.                            

Varje år säljs tiotusentals självhjälpsböcker i boklådor och på nätet i såväl Danmark som Sverige. ”Självutvecklingsfilosofier” frodas på jobbet och i olika utbildningar.

I det moderna samhället präglas livet av ständig omställning och förändring, en utveckling som ofta gör många människor vilsna och förvirrade. Svend Brinkmann konstaterar att en ”armé” av coacher, terapeuter och livsstilsguider nu försöker att få dem att må bättre.

– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd.

Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.

– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.

Prästen har bytts ut mot en psykoterapeut eller coach; religiösa bekännelseformer har bytts ut mot terapi, coachning och andra tekniker för personlig utveckling; nåden och frälsningen som tillvarons mål har ersatts av självförverkligande, kompetensutveckling och livslångt lärande.

Nio månader gammal skulle Brinkmanns äldsta barn börja på ”Vuggestuen”, förskolan för de allra minsta. Han läste på hemsidan att verksamheten där byggde på ”människans inneboende kraft till utveckling”.

– Jag reagerade över att små barn, som kan ännu inte tala eller gå, ska bli ansvarstagande och omsorgsfulla individer bara genom att vi stöttar deras inneboende kraft. Det lät som psykologiskt snömos.

Svend Brinkmann började fundera och märkte att i privatlivet, på jobbet, i skolan och i föreningslivet talar alla om flexibilitet, förändringsbenägenhet och omställning. Hela tiden måste vi förhålla oss till ständiga omstruktureringar och skiftande trender – oavsett om det handlar om mat, mode eller medicinska och psykologiska mirakelkurer.

– Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ”flytande modernitet”, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.

Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.

– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.

För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.

– Jag är mycket kritisk till den utvecklingen och tror att människor faktiskt far illa av att möta coacher och läsa självhjälpsböcker.

– Jag märkte att det var befriande för många att förstå att allt inte ”beror på mig” eller på att ”det är något fel på mig”. Vi är alla en del av världen och kanske är det fel på den i stället? Många kulturella och sociala problem beror på hur samhället fungerar – inte på individen.

Svend Brinkmann diskuterade sina iakttagelser med sina kolleger i universitetsvärlden. Men så ville han föra ut ämnet till en bredare allmänhet och valde att skriva en populärvetenskaplig bok. Den har formen av en ironisk självhjälpsbok och är ett försök att göra upp med hela coachgenren.

Vilka reaktioner har du fått på boken?

– Jag har fått många mejl, brev och telefonsamtal från människor som säger att de äntligen förstår att det inte är något fel på dem, utan att orsaken kan finnas utanför dem. Till exempel i hur arbetsplatsen eller hela samhället organiseras.

– Sedan har förstås många coacher reagerat med hårda ord. Fast det är inte konstigt, det är ju grunden för deras verksamhet jag kritiserar.

Har du några råd att ge trots din kritik mot självhjälpsindustrin?

– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.

– Det är inte alltid viktigt att ”finna sig själv”, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen. Och kanske inspireras av hantverkare.

Hantverkare?

– Ja, hantverkare skapar för andra och inte sig själva. De intresserar sig inte för en inre personlig utveckling utan för världen utanför. Skålen de drejar, smycket de smider eller tavlan de målar skapas ut­ifrån mottot att ”du är vad du gör”.

Men riskerar inte din kritik mot självhjälpsindustrin att få till följd att personer som verkligen mår psykiskt dåligt inte söker hjälp?

– Självklart ska de som upplever att de inte klarar av vardagen på grund av sviktande psykisk hälsa söka och få professionell hjälp. Jag är själv psykolog och vet hur viktigt det är att få sådan hjälp, poängterar Svend Brinkmann.

Efter att han sett sig omkring i dagens samhälle började han intressera sig för de antika stoikerna. De grekiska och romerska filosoferna talade bland annat om vad som skulle hända om vi förlorar allt vi redan har, eller ”negativ visualisering” med dagens moderna psykologiska språkbruk.

– Detta synsätt skiljer sig från den positiva visualisering som en del psykologer talar om, där det i stället gäller att tänka på allt man vill uppnå.

Svend Brinkmann är också kritisk till trenden att vi i dag ska uttrycka våra känslor överallt och när som helst.

– Här rekommenderar stoikerna att det kan vara bättre att ibland hålla tillbaka sina känslor. Och medan döden i dag undviks som om den vore ett tabu, vill stoikerna att man tänker på sin dödlighet varje dag för att utveckla tacksamhet för det liv man har.

Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.

– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parantes runt sig själv.

Vad händer då när vi avskedar våra coacher? Svend Brinkmann talar om en självutvecklingsabstinens som kan drabba oss. Det är svårt att gå från att hela tiden vara upptagen av sig själv och att utveckla sitt inre, till att fokusera på världen omkring.

– Coacherna är en del av ett nytt prästerskap som med närmast religiös besatthet predikar om utveckling och förverkligande av självet. Coachen är en motpol till det stoiska lovprisandet av den sinnesro vi kan få genom att stå stilla och stadigt – och se oss omkring.