”Vänta tills du själv får barn så får du se hur dina råd fungerar.” Det fick Insidans psykolog Martin Forster tidigare höra ofta. Nu är han själv småbarnspappa och förstår varför. Här skriver han om hur man som förälder kan bli så arg på sitt barn att man glömmer alla kloka råd – och funderar över hur man kan försöka förebygga ilskan.

Kära läsare, denna gång svarar jag inte på en fråga från er. Jag kommer istället att ge mig själv råd om något jag har funderat på en tid.

Jag har alltid varit en lugn och behärskad person. Jag hamnar sällan i konflikter och när de väl uppstår strävar jag efter dialog och kompromisser. Men helst undviker jag bråk helt och hållet. Man skulle kunna kalla mig konflikträdd, men framförallt handlar det om att jag inte drabbas av så starka känslor när något går mig emot. Jag tror att de flesta som känner mig håller med om den här beskrivningen. Utom möjligtvis mina barn. Innan jag själv blev förälder kunde jag förvånas över vuxna som skrek på sina barn. Jag förstod att det kunde bli så för föräldrar med hett temperament, men tänkte att det skulle vara främmande för mig. Jag fick ofta höra: ”Vänta bara tills du själv har barn så får du se hur dina råd fungerar…”

Ett par år senare står jag plötsligt där. Jag ryter åt storebror att han inte får knuffa lillasyster. Storebror börjar också skrika och vill givetvis inte alls medverka till att komma iväg till förskolan. SKRIK INTE skriker jag. Jag lyfter häftigt upp honom och brottar på ytterkläderna under våldsamma protester. Man måste ju få bli arg ibland, rättfärdigar jag det hela. Men när jag rannsakar mig själv står det klart att ilskan inte hjälper det minsta. Han lär sig ingen läxa. Han förstår inte bättre var gränsen går. Han slår bara ifrån sig, som vilken vettig människa som helst gör när någon skriker och bråkar.

Fungerar inte mina råd? Jo, jag vet att de hjälper många föräldrar och även mig själv. Men olyckskorparna har ändå rätt i två saker. Trots att jag är en ganska lugn pappa, så blir jag argare på mina barn än på någon annan. Och när jag väl har blivit arg glömmer jag bort alla goda råd jag brukar ge. Exempelvis har jag sagt att det är helt okej att bli arg och visa ilska, så länge man kan uttrycka den utan att underblåsa konflikten. Trots att jag borde ha goda förutsättningar att följa det rådet, är det som bortblåst om ilskan slår till. Om jag inte kan följa mina egna råd är frågan hur bra det går för andra föräldrar? Jag undrar därför kort och gott vad jag kan göra för att bli lite mindre arg?

Jag har ofta skrivit om hur man kan kommunicera i konfliktsituationer. Till exempel hur man behåller lugnet när barnen blir intensiva och trappar upp en konflikt. Eller hur viktigt det är att visa empati och försöka förstå vad som ligger bakom barnets känsloutbrott. Eller vikten av att respektera den andre förälderns sätt att samspela med barnen, trots att man själv inte skulle göra likadant. Det är inget fel med något av dessa råd. Forskning har visat hur betydelsefullt det är att vara lugn vid upptrappningar och hur viktigt det är att föräldrar kan ta barns perspektiv. Det finns också studier som visar hur konflikter med barn förstärks om man inte respekterar varandras sätt att vara som förälder. Jag bör försöka tänka på detta, men problemet är att jag har svårt att följa dem när konflikten redan är ett faktum. Därför skulle jag behöva ägna mer tid åt att förebygga situationer som leder till irritation och ilska. Även detta råd har jag gett tidigare, men jag tror att det ofta kommer i skymundan.

Om jag vill förebygga ilska måste jag ställa följande fråga: Vilka dagar och stunder blir jag överdrivet arg och när är det tvärtom så att jag behåller lugnet? Till att börja med brukar dagar då barnen är uttråkade innebära en risk. Det blir ofta mycket lättare om jag till exempel har förberett aktiviteter eller tagit fram ritpapper innan jag börjar med mina praktiska bestyr. Eller om jag lyckas involvera barnen i bestyren. Det här är självklarheter, men uppenbarligen ändå något jag glömmer ibland. Likaså brukar det bli lättare om jag och min sambo ger varandra lite tid på morgonen. Som att småprata vid frukosten eller kolla vad som händer under dagen. Även detta gör jag för lite, trots att jag verkligen upplever att det påverkar mig positivt. Kanske är det värt att komma sent till förskolan någon gång, om vi hinner prata lite mer?

Varför är det så svårt att bryta ovanor och istället göra saker som jag vet att jag mår bra av? En förklaring är att jag inte tänker på vad som faktiskt ligger bakom ovanan. Varför blir det till exempel ofta stress och irritation på mornarna? Jo, för att jag trycker för många gånger på snooze-knappen. Jag måste alltså skärpa mig och helt enkelt kliva upp så fort väckarklockan ringer. Jag kan intala mig själv att det är lösningen, men faktum är att jag inte lyckats hur mycket jag än har försökt skärpa mig. Därför måste jag fundera vidare. Varför är jag så trött på mornarna? För att jag lägger mig för sent. Varför gör jag det? För att jag tittar på TV eller umgås med min sambo. Och varför börjar jag med det så sent på kvällen? För att jag jobbar för mycket.

Poängen med detta är att gå bakåt i händelsekedjan tills jag hittar något som både bidrar till ovanan och som är möjligt att förändra. Kanske jag måste jobba mindre för att kunna koppla av mer, sova mer, stressa mindre och i slutändan bli mindre arg. Problemet är att det ofta har ett pris att bryta en ovana. Och detta är en annan förklaring till att det är svårt att åstadkomma förändringar. Har vi råd att gå ner i arbetstid? Frågan är vad alternativet kostar.

Alltså, hög tid att sluta skriva och gå till sängs. Måste bara varva ner lite först…är det något bra på TV tro?

Martin