ulrikaeh

 

Igår natt låg jag på ditt badrumsgolv och rotade bakom dina hyllor och i dina lådor för att hitta narkotika. Mina kollegor letade också, på varsin yta i lägenheten. 

Vi hittade narkotika. 

Vi ville hitta något mer än narkotika hos dig. Hopp om framtiden. 

Jag frågade om din framtid. Vad du är intresserad av. Vad du har för drömmar. Jag pratade, lyssnade och tittade dig djupt in i ögonen för att hitta en glöd.

Frågade hur du kände om din livssituation, och om du var intresserad av att få hjälp.

Ville höra dig säga något hoppfullt om framtiden. 

Du var tom. Det fanns ingen gnista kvar i dina ögon. Vi bytte polis. En ny spanare började samtala med dig. Samma sak. Vi bytte åter igen. 

När vi lämnade din lägenhet hade vi alla ont i våra polishjärtan. Vi befarade att du är förlorad. Vi önskade att vi kunde pådyvla dig en vilja till förändring. Men det kan bara komma från dig. 

Vi konstaterade sorgset också att du är otroligt vacker.

Du är en skönhet som tyvärr står inför en brytpunkt. Vi befarar att vi kommer träffa dig igen, även fast vi inte vill det. Då kommer du inte vara lika vacker. Din kropp kommer inte klara av missbruket utan att gå sönder, sakta men säkert. 

Du sa att du tyckte om att måla. Den här är till dig. Jag brukar måla på fritiden, och tänka igenom hur det varit på jobbet. Så även inatt, efter att ha jobbat tre nattpass. Inatt går tankarna till dig. 

/Annika, gruppchef