Så j-vla positivt
Jag mår inte alltid bra,
även fast jag försöker tänka positivt.
Ibland hatar jag att tänka positivt.
Det är för mig som att blunda.
Härom dagen kom jag på en förklaring.
Jag har levt med en människa i min närhet,
i många år som alltid tänkte positivt.
Jajamän, det fanns inga problem,
precis som strutsen kunde denne blunda.
Denna människa var alltid på topp utåt.
Folk kom fram till mig och talade om hur glad och positiv
denna människa var.
Men för mig var det ingen glädje.
Denna person orkade vara positiv, glad, ge allt och göra allt
när andra var i närheten.
Men när hen var ensam med mig
eller sig själv
var hen tvungen att vräka ur sig,
gråta, vara bitter..........
För mig har "tänk positivt" blivit en fasad.
En fasad som inte visar mitt riktiga jag,
en fasad som inte jag vill visa upp.
Jag vill se problem,
jag vill lösa dem,
jag vill le med både mun och ögon,
jag vill vara arg,
jag vill möta en pessimistkonsult ibland.
Jag behöver balans,
vara lagom,
med några toppar och
några dalar,
även reflektionstid.
När jag träffar någon som klagar,
kan jag ibland tänka,
men SÅ dåligt har jag det ju ändå inte.
Inte en enda positiv tanke,
men jag blir nöjd ändå,
för att jag ändrar perspektiv.
Andra saker kan också få mig att bli mer nöjd och glad
än att tänka positivt.
Exempelvis häromdagen
efter mammografin
mötte jag en pensionär som log med hela kroppen.
Hon lutade sig fram och sade:
- Trodde jag aldrig jag skulle säga detta,
men jag har funnit glädjen i att träna.
Nu tränar jag tre gånger i veckan.
Det gjorde mig glad.
Sen fick jag ett sms från urgulliga C
Men vad är det jag ser, att du är i Umeå?
Nästa gång kanske vi kan luncha.......
Jag tänkte inte positivt,
men jag fick saker från andra som gjorde mig glad.
Eller när min käre man
på ICA häromkvällen,
gav mig en lurig blick och
lade ner en kartong med två semlor.
DÅ log jag med hela kroppen.
Jag ÄLSKAR semlor och min man!
Kommentarer
Trackback
