ulrikaeh

- Vad gör du? undrar min man

när jag vänt fåtöljen mot rummet.

svarar jag

med en kopp kaffe i min hand. 

Jag ser bussen svänga vänster,

billjus,

människor och

precis då får jag en återblick av min barndom.

 

Vi har precis flyttat till punkthuset, det nya moderna. 

Mina föräldrar ska "börja om"

på en ny plats i ett annat bostadsområde.

Gården utanför mina föräldrars sovrum är gigantisk,

den betraktar jag genom deras sovrumsfönster.

Jag är nästan sju år. 

Barnen på gården leker,

jag står på knä på stolen och

tittar på dem genom det lilla fönstret som går att öppna.

De leker burken och andra lekar,

som jag lär mig reglerna på genom att betrakta.

Jag känner inte barnen.

Jag gör ett försök en gång 

att bekanta mig med dem, 

i alla fall med två flickor.

De springer i från mig i deras trappuppgång.

Jag försöker aldrig mer att leka med barnen på gården,

jag leker med andra som går på mitt fritids och

dem på skolan

när jag börjar där senare på hösten.

En annan dag i fönstret

kommer "rymdmänniskor" till grannhuset,

poliser, ambulanser och en skara människor.

Det ryktas att det dött en man i huset

bredvid

en månad tidigare,

i badet. 

En annan gång när jag hänger i fönstret,

ramlar fönsterbrädan ner.

Mina föräldrar kommer rusande,

det tror att det är jag som ramlat ut ur fönstret. 

Men det har jag inte.

Ofta ser jag två pojkar som leker utanför,

en dag bjuder de in mig i sin lek.

Vi tre blir kompisar och klasskamrater

för vi bor i samma hus. 

Kent och Jonas och jag,

tre udda figurer som inte är tillsammans på skolan,

men på fritiden.

Det är så enkelt att vara med grabbarna,

just den tiden,

just den stunden av mitt liv,

när jag inte betraktar världen utanför 

genom mina föräldrars sovrumsfönster.