Avsked

Tror faktiskt att avsked är bland det värsta jag vet.
Jag vill sällan ta farväl.
På återseende är bättre.

Jag har varit med på några under åren.
I och med att jag har föräldrar som bor 50 mil från varandra,
tar jag avsked från dem ganska kontinuerligt

Jag har också avslutat klasser.
Gymnasiet var nog ganska tungt
för dagen efter flyttade jag femtio mil norrut.
Jag kommer ihåg hur jag satt på toaletten
efter vår sista klassträff hemma hos oss,
och storgrät.
Grät för att jag förstod att det var några som jag
ALDIG mer skulle få se i mitt liv.
Inte för att de skulle dö,
utan för att våra vägar aldrig mer skulle korsas.

Klassavslutningen från syv-programmet på Umeå Univesitet,
kom när vi hade sista gemensamma kursen tillsammans i januari,
fast vi slutade i juni.
Min klasskamrat undrade varför jag var så ledsen då.
Jag tog ett tidigt farväl.
Hon storgrät när vi satt oss i bilen för att fara hem EFTER avslutningen.
Jag hade ju redan tagit farväl........

Säga hejdå till vänner är också tråkigt.
När jag träffar de som bor långt bort över en helg,
så kan liksom ångesten komma.
Jag är dålig på att säga hejdå och
jag vill att de snabbt ska fara.
Eller jag måste fort bort och
byta fokus.

Igår träffade vi vänner som ska flytta mer en 50 mil bort.
Ingen av oss vill säga hejdå.
Detta kommer att blir ett segt avsked,
fast det som håller oss uppe är att vi planerar att ses,
i ett annat land, när det är varmt och vi kan spela golf.

Vi säger inte hejdå,
vi säger på återseende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0