Olyckan

Min man står i fönstret.
"Nu kommer vår dotter med bilen,
vad gör hon?
Hon springer iväg.
Det ser ut som någonting har hänt!"
Min man spekulerar om VAD som hänt.
Om det är dottern som gjort något
eller om det är någon annan som gjort något.
Jag tycker att han ska ta hunden och
gå och kolla,
när han liks är på väg ut med henne.
Han hinner inte ens klä på sig,
förrän dottern ringer.
Jag hör hennes röst
fast jag står i ett annat rum.
Jag konstaterar att min man har rätt,
det HAR hänt något.
Min dotter har bevittnat en olycka.
Bussen har i hög hastighet kört ihjäl en katt.
Chauffören har inte gjort en tillstymmelse till att stanna.
Jag tar på mig kläder och
går ut för att stötta min dotter.
Hon är inte i korsningen,
men väl en yngre kille som tagit bort katten från gatan.
Katten ligger på spaden.
Den är avslappnad i hela kroppen,
så där slapp som när den sover.
"Hjulet måste ha gått över huvudet på den"
konstaterar killen.
"Var är min dotter?"
Du menar en mörk tjej över 20 år?"
frågar killen.
Jag är på vippen att säga nej,
men kommer på att hon har ju varit 20 i två veckor,
så jag säger ja.
"Hon följde med min tjej,
som tror hon vet vems katt det är som ligger här"
Han nickar mot den stilla katten.
Vi står en stund och ser på den.
Börjar sen prata om den tama räven i kvarteret (?)
Snart kommer tjejerna med en ganska tuff kille.
Han bär en kartong.
När den tuffe killen ser katten,
går det som en stöt genom kroppen på honom,
och reaktionen är omedelbar.
Han börjar gråta.

Döden är något vi alla ska gå igenom,
men det kan göras på olika sätt.
Och vi kan reagera olika.
Min dotter är tagen av situationen.
Katten sitter på hennes näthinna,
och hon kan inte förstå att inte bussen stannade.
Vad är livet värt?
Värt att levas!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0