ulrikaeh

Jaha, då skulle jag med på konferens till Uppsala.
Ingen höjdare ansåg jag,
men oj vad jag hade fel!
(Läs mer på:
http://www.vamed.se/)

Själva sällskapet kanske var lite fööööör lugna,
men otroligt trevliga och roliga.

I alla fall öppnade konferensen med integrationsminister,
Erik Ullenhag.
Fantastisk retoriker och
helt ok att lägga ögonen på.
Sen kom Erik Amnås,
en utredare.
Helt ok.

Efter dessa Erikar kom
Leili Fallsafi.
Vilken kvinna!
Hon var där för att förklara hur vi ser på nya svenskar och
dissikera det retoriska som föregående Erikar egentligen sagt.
Hon trampade på många tår,
men fick i alla fall mig att le, se kopplingar och njuta.

Projektet Va´med presenterades också.
De delade ut sitt fantastiska material inför Samhällsorientering för nya svenskar.
Måste säga, att kanske alla svenskar skulle lära sig detta också.....
Här pratar vi svenska värderingar, lagar och myndigheter.

Mingel och fantastisk mat bjöd Va Med på i Konserthuset.
Detta fantastiska hus mitt i Uppsala.
Nu är ju detta en kommunal tillställning så då är det alkoholfritt.
Men vi lyckades hitta en irlänsk pub,
så en Guiness slank ner.

Dag nummer två började med en "töööör" människa från Länsstryrelsen.
Hur kommer det sig att de inte får le och se glada ut?
Hur ser kriterierna ut för att få jobb på myndigheter?
Dessto roligare var Mozhgan Zachrison som kom efter.
Hon började direkt och fråga;
Hur svårt är det att uttala mitt förnamn?
Var är problemet?
En färgsprakande kvinna som pratade kommunikation.
Tänkvärt men fööööör kort!

Efter fika skulle det bli film.
Jippi, tänke vi och såg det som likamed som att sova.
Men oj vad vi hade fel.

Upp på scen ställer sig Khazar Fatemi,
reporter som jobbat på Aktuellt och Rapport.
Född i Iran.
De flydde från Iran för att mamman stod på en dödslista.
Flydde till Afganistan.
Flydde från Afganistan när kriget kom dit.
Khazar ville se sin stad som hon var uppvuxen i,
hon for tillbaka till Afganistan som 27 åring.
Vi fick följa henne när hon besökte sin gamla bostad,
sin skola, sin lekplats och
när också mamman valde att komma,
för att uppleva Afganistan med sin dotter.
Khazar ville skildra de vanliga människorna,
den vanliga vardagen som ändå pågår i det 20åriga kriget.
En fruktansvärd skildring.
Det jag ser som rivninghus,
där bor folk.
Det jag ser som baracker,
där går barn i skolan.
Det jag tycker är självklart att åka,
fick de undvika i Afganistan.
Vi satt 350 personer och såg filmen.
Jag tror att vi var 300 som grät oss igenom den.
Om du någonsin får chansen att se dokumentären
"Där mitt hjärta slår"
TA CHANSEN!
http://www.filmbasen.se/projekt/dar-mitt-hjarta-slar

Lunchen den dagen blev under tyst eftertanke.
Vi var många som skämdes att äta den lyxiga maten.
Vi var många som fortfarande stilla grät.........
Det var många som åter igen fick uppleva krigets fasor.

Workhopen med It för lågutbildade som Komvux i Malmö hade,
var bra,
men mitt hjärta slog någon annanstans.
Tågresan hem blev lång.
Men vi kunde lyssna på Sverige-Holland och
jubla till segern.

Idag har varit en tung dag.
Funderar nu meningen med livet och
undrar vad jag vill göra för meningsfullt av mitt,
när vi bor i ett tryggt land utan krig.
Vad är meningen med att få leva i Sverige?
Eller som Khazars mamma sade:
Människorna i Afganistan förtjänar inte att ha krig.
Krig för ingenting gott med sig............