25 mars 1990

I morse, typ kl 06.00, sade jag till min man vid frukostbordet:
Tänk att vår son fyller 21 år idag, fattar du?
Mannen ger mig en mycket oförstående blick.
Jag förtydligar:
Tänk dig att han fyller 21 år och jag kan ju komma ihåg när han föddes och jag höll honom för första gången.
Då tittar min man på mig och säger:
Ja, och! Tänk på hur gammal DU har blivit, så förstår du!
Nu var det väl inte riktigt detta svar jag hade väntat mig.

Ålder är bara en siffra. Det är hur man känner sig som räknas. NÄR blir man vuxen?
I alla fall ringde sonen igår och berättade att han skulle på fest och skulle ha finkläder på sig.
(I min värld är det en lite chock, med tanke på att min son vägrade kostym på studenten.
Och bar badshorts och kavaj på avslutningen i nian.
Got the picture?)
Festen han ska på ikväll har dresscode finkläder.
Min son skulle vägra,
men så tänkte han att är det dresscode, inflyttningsfest och jag fyller 21 år,
kanske även jag ska klä upp mig.
Så fram med finbyxor och väst från studenten.
Då upptäcker han att han inte har något strykjärn och
alla knappar i västen är lösa.
Jag fick sy i knapparna i västen
medan Max strök byxor och t-shirt
med lånat järn och bräda från oss.
Han var nöjd och jag blev glad att han frågade efter sin mors kompetens.

Lille sonen, hur ska han klara sig?
Eller egentligen är han ju inte liten han är ju längre än mig.
Jag flyttade ju hemifrån i ungefär samma ålder.
Och DÅ var ju jag vuxen.

Härligt att de får egna vingar och ett eget liv,
hoppas vi har gett honom de verktyg han behöver för sitt vuxna liv.
Kärlek !

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0