Vuxen
"När jag känner mig vuxen, ska jag skaffa barn!"
Sade en kollega till mig för många år sedan.
Jag asgarvade och sade att jag är inte vuxenmogen ännu,
och har två tonåringar.
NÄR blir man vuxen?
Att få barn gör en vuxen,
eller man tvingas in i en vuxenroll,
om man nu är seriös som förälder vill säga.
Sen växer barnen och
kan-själv-åldern kommer med jämna mellanrum.
Som förälder småler man,
för man vet att barnet ännu är beroende av en.
Men sen kommer den åldern där barnet spänner ögonen i en och säger:
"Men mamma, jag är vuxen nog att klara mig själv!"
Å då ska ju liksom navelsträngen bort,
även om helikopterperspektivet liksom övertar.
Man hovrar övervakande och ser att allt är bra.
MEN ibland misstar man sig!
Vuxenrollen har infunnit sig kroppsligt och i viss mån mentalt.
Men den mentala biten är dock få erfarenhetsår på nacken och
den kan ibland hamna på villovägar.
Då slår man som förälder ner i det vuxna barnets vardag,
för att lappa ihop de puzzelbitar som finns,
och jämföra dem med de skenbitar man fått sig till dels.
Fallet blir stort för alla.
Barnet som inser att gräset i vuxenvärlden är inte grönare.
Den vuxne som hovrat för högt och
fått dimridåer.
Och själva vuxenvärlden får sig ett fall bakåt.
Att vara vuxen idag är inte lika självklart i ålder, tid eller rum,
som för kanske 100 år sedan.
Hur ska man då som förälder veta när curling- och
helikoptertiden är över,
för att låta barnet "krypa ur" föräldrarhemmet på egna knän?
