Att skiljas

......är att dö en smula..........

min lille son var en vecka gammal
när vi skulle ner på stan för att köpa mer kläder till honom
han låg i min famn och vi klev ut ur lägenheten
samtidigt kom grannens mamma ut
hon tittade på den lille och sade
denna gosse kommer många flickor att svärma för
men, svarade jag, han ska bo med mamma hela livet
sen bröt ett litet världskrig ut
grannens mamma skällde ut mig efter noter
hon anklagade mig för att vara egoist
det tog en stund att förklara att jag skojade
idag undrar jag inte om det jag sade var en riktig önskan från min sida
angående min älskade son

Händelsen ovan kommer jag ihåg så tydligt att det kunde ha varit igår. Men det var i början på april anno 1990. Då trodde jag verkligen inte att den dagen skulle komma, ATT han skulle flytta hemifrån. Men i min vuxna hjärna har jag förstått att den dagen kommer. Och så har jag då analyserat; WHY, är jag lite nedstämd? Min analys säger att jag har gått igenom en "skilsmässa". Jag har flyttats ifrån en person som har funnits i min närhet, som jag har bott med, som jag har bråkat med, som jag har skrattat med i 20 långa år. Vi har inte givit varandra löften, förutom vårdnadsinnehavet som förälder, men endå har vi haft en son- och morrelation i två decennier. Vi ska nu symboliskt ha klippt navelsträngen en andra gång. Nu går vi vidare och får tänka på att vår relation är fortfarande på hyfsad god fot. Och jag får stå bredvid och se min son leva i sin egen vardag på sitt eget sätt. Som mor hoppas jag, att vi föräldrar har givit honom verktyg och metoder till att kunna stå på egna ben.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0