ulrikaeh

Att leva på gamla meriter verkar vara en grej för svenskar.

 

Jag kan ta ett gammalt känt Modo-hockey-varumärke som "Sveriges bästa plantskola". 

Hur många år kan man leva på det?

Efter det att ett kanadensiskt sportbolag gjort en film om "plantskolans skörd", skrevs det på http://www.hockeysverige.se/juniorbloggen/2015/01/24/modo-offer-for-sin-egen-framgangsrika-historia/

Medan tränarna for runt i landet och missionerade om framgångsfaktorer 

gick hockeySverige vidare med hjälp av informationen, 

men också att de utvecklade tanken ett steg till.

Och de använder sig av sin egen plantskola.

 

När jag läser artikeln "Konsten att sälja och döda ett barn" av Tina Höstlycke

ser jag hur bra ha stoppat oss från att blir bättre. 

Vi gnäller på grannens ungar,

men hur behandlar vi våra egna barn?

Var kommer barnkonventionen in, 

som vi prackar på alla andra obildbara länder,

när vi inte följer den själva?

När ska vi se med hjärtat och inte bara på ekonomin.

Om vi inte vill att vår svenska armé skickas till Afganistan,

för att det är för farligt,

hur kan vi då skicka dit barn genom att blunda och

ge dem vuxenstatus?

 

Sverige är ett demokratiskt land.

Eller?

Vi som har världens bästa skola, jämställt land och alla barn har rätt till en trygg tillvaro. 

Vad hände med det?

Att skriva ner på ett dokument hjälper inte.

Inte heller att andra länder sneglar på oss för att vi är bra, 

betyder inte att vi måste jobba lägga oss ned och pilla oss i naveln.

Nä, vi måste jobba hårdare

för att kunna hålla kvar vår standard.

Vi har det bra i Sverige, men vi är inte bäst.

Vi är liksom LAGOM på allt,

vi är inte sämst, 

vi är inte bäst.

Men vi måste jobba på för att vi ska bli bättre. 

Förtjänar alla att ta del av vår världfärd?

I den bästa av världar

skulle alla få plats

alla skulle få ta del av detta land och inte vi hade jantelagen och 

BRA, är bättres fiende. 

Vi i Sverige har blivit lata

Vi vill att allt ska vara bra,

men vi vill inte jobba för det

vi vill pilla oss i naveln.........

.........och jag vill bara gråta.

 

Jag är också lat,

jag är också oengagerad,

men när jag arbetade med flyktingar,

orkade jag inte för att det var så hopplöst 

att kombinera flyktingars entusiasm och glädje 

med den svenska sur-byråkratin.

Jag försökte,

men stötte ofta på att nysvenskarna ska vara nöjda att de kommit till en fredlgt land.

Men flyktingarna var inte skolade i att bra och att lagom är gott nog.

De är inte lata

de vill

de kan demokrati

de orkar,

medan jag gav upp

när jag upptäckte att vi är bra på att förvara människor,

men vi är inte bäst på demokrati och empati.