Psykisk sjukdom

På Facebook florerar det nu ett kedjebrev
om att de som mår psykiskt dåligt och
tar livet av sig,
inte gör det utav egoism.
De som tar sitt liv tänker att de efterlevande får det bättre.
Jag förstår tanken
men jag stödjer den inte......
 
Vi sitter på en affärslunch,
fyra kvinnor i sina bästa åldrar.
En av kvinnorna,anser jag,har allt.
Hon är smart,snygg, snäll, trevlig,tillmötesgående,
ja, alla superlativ som du kan tänka dig.
Där sitter jag och är glad att få äta lunch med henne.
Plötsligt ställer hon en fråga till mig,
en mycket privat fråga,
vilket jag inte var beredd på under en affärslunch.
Hon omformulerar frågan så att jag är med på noterna,
men jag vet inte vad jag ska svara,
för den är så privat,
men jag vet att jag svarar väldigt generellt.
Jag har helt förträngt frågan,
men kommer ihåg situationen,
för känslan av obehag fanns kvar länge.
 
Ett par veckor förflöt och
jag träffade kvinnan spontant ute i solen en varm junidag,
Jag reagerade på två saker,
hon var tom i blicken och hon rökte....
Hon hejade
men det kändes att hon inte ville prata mer och
om sanningen ska fram,
jag vet inte om hon var medveten om att det var jag.
Obehagskänslan kom tillbaka,
men jag undrade om jag hade gjort något fel.
Fick höra senare på dagen att hon var superstressad,
över ett stort projekt som hon höll i och
det var därför hon också rökte.
 
Ett par veckor efter träffen i solen,
tar hon sitt liv.
 
Jag mår illa när jag får höra,
mina tankar virvlar
De två händelserna som skett,
får en betydelse nu.
Ångesten väller upp i mig.
Varför gjorde jag ingenting?
Jag skulle ha förstått!
Så tänker jag,
jag som inte ens stod henne nära................
 
Begravningen var ett måste.
Kyrkan var fylld till bredden.
Jag kan än idag inte prata om begravningen
utan att bli ledsen,
fast det måste ha gått tio år.
Det som var värst,
var kransen som låg på kistan.
Ett gigantiskt hjärta av rosor,
med ett band som det stod
"Farväl, mamma"
Ett farväl från ett mycket litet barn,
som idag kanske ställer sig frågan,
"varför lämnande du mig, mamma?"
 
Egoistiskt eller inte...................
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0