Inte jag

- Vill du att jag ska måla dina naglar?
föreslår fotvårdar-Carina, när hon är färdig med mina fötter.
- Men varför inte, svarar jag
- Rött eller silver, frågar hon vidare.
- Rött, svarar jag och känner mig som tonåring och minns tillbaka, till den tiden när Hjördis alltid målade tånaglarna på sommaren, för att DÅ var det sommar. Och nu ska jag vara vuxen och måla naglarna. Jag blir lite mallig. Ser så fint ut. 
Jag kommer på jobbet och vill visa Therese mina fina fötter och drar av mig strumpan och samtidigt meddelar henne att jag varit på fotvård.
- Men fy vad äckligt! Vad är det?
Jag är inte riktigt beredd på DEN reaktionen. Jag tittar på tårna och svarar:
- Nagellack ?!?!
- Men det är ju alldeles rött! fortsätter hon med avsky.
- Det ÄR rött nagellack, försöker jag och tänker att det kanske inte är så snyggt, med tanke på hennes reaktion.
- Vad sade du att du hade gjort? fortsätter hon liiiite lugnare och tittar mig i ögonen.
- Varit på fotvård och hon har målat mina naglar, säger jag lite tyst och skamsen. 
Då tar hon sig för pannan och skrattar.
- Jag trodde du sade fotboll och att du blivit skadad, hon pekar på den sida av foten som jag inte ser. Och då ser jag vad hon ser, blodiga klösmärken på min psoriasis. Vi skrattar båda!
 
När jag sen ser fotot
tänker jag på min mor.
När hon var liten 
retade hennes bröder henne 
för att hon hade så fula fötter,
så hon skulle aldrig bli gift. 
Känner mig lite nöjd
för jag vet att min mor varit gift och
att jag trots allt också lyckats bli gift,
trots utseendet på våra fötter. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0