Månen
Igår morse på väg till gymmet
fick jag denna visa i huvudet och
bilden i mobilen
När månen vandrar
När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
och blott se på!
Väl ser du dårskaper utan tal,
det kan man nog hålla troligt;
båd´ älskande som förgås av kval,
och älskande som ha roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
men sorgen aldrig upp till dig hinner -
det är för högt.
Spektaklet tröttar dig innan kort:
det kan man icke förtänka,
då går du bara helt simpelt bort:
man ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter, när du behagar
och ser på oss.
O, kära måne, tag mig till dig,
från denna världen så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
ty så´na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
där skall väl en gång mitt trötta öga
ej gråta mer.
Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.
Dikt av Christina Lagerlöf
