Fobi

Alltså jag är ingen telefonmänniska.
Telefon är till för att göra ärenden,
helst korta och fåordiga.
Ibland ringer jag och retas med min man,
och bara kallpratar,
men det är mest av kärlek.
 
I går kväll var en sådan där måste-ringa-runt-kväll.
Måste få tag på folk.
Jag har skjutit på det läääänge.
Så sitter jag där och ångesten hägrar.
Det är då det kommer,
kloka Emil Erikssons ord:
"Det finns två saker som hindrar människan;
antingen är man lat eller rädd"
Jag funderar en stund,
konstaterar att jag varit lat,
och nu är jag bara lite rädd.
Lite rädd för vadå?
Det jag ska meddela är något skoj,
en ära.
Jag ringer första numret,
inget svar.
Skickar då ett sms.
När jag slår andra numret,
ringer min telefon,
det första numret ringer upp.
En entusiastisk röst förstår vad det gäller,
och vill mer än jättegärna vara med.
Han tillägger att OM han försover sig,
måste vi ringa för han kommer!
Förtrollningen är bruten,
och resten går bara hejsan,
även om inte alla kan vara med.
Blir lite irriterad och tänker att nästa gång,
då ska jag vara tuff.
Men jag vet att så blir inte fallet.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0