ulrikaeh

En kväll i början av september förra året gick jag hem någon timme tidigare än mina tjejkompisar från krogen. När jag gick längs ån kände jag att någon följde efter mig.

– Har du cigg?

Jag skakade på huvudet men vände mig inte om. Jag orkade inte prata med någon.

– Hallå tjejen, har du en jävla cigg eller?

Han sprang ikapp mig. Händerna greppade tag kring mina axlar och han flåsade mig i nacken. En hemsk rysning gick genom hela min kropp. Jag sa åt honom att släppa mig men han lyssnade inte. På grusparkeringen tryckte han ner mig mot marken. Jag kan fortfarande höra ljudet av vassa gruskorn pressas mot bakhuvudet. Han tryckte sina händer mot mina bröst och försökte dra av mig trosorna.

Våldtäktsförsöket har påverkat mitt sociala liv på många sätt. Jag är ständigt misstänksam och rädd. När mina vänner går ut på krogen och har kul så skyller jag på jobbet eller att jag är för trött. Jag går aldrig ut ensam om det är mörkt. Jag hittar omvägar, pratar i mobilen och håller nyckelknippan hårt, hårt pressad i handflatan. Alltid påmind, alltid beredd.

Och jag tycker att det är så förbannat jävla tragiskt. Att jag, så fort jag måste gå ensam någonstans; till Ica, till jobbet, till träningen; alltid känner mitt hjärta picka som en hackspett i bröstkorgen.

Både innan och framför allt efter våldtäktsförsöket har jag fått höra att jag måste vara försiktig. Gå inte ensam! Var rädd om dig! Drick inte så mycket! Stanna helst hemma! Och jag tror att många tjejer känner igen sig. Vi matas ju ständigt med uppmaningar om hur vi ska bete oss. Det är tidningsrubriker som råder tjejer att stanna inomhus. Föräldrar som ber sina döttrar att inte gå ensamma hem eller som ogillar den där korta kjolen för att det kanske kan sända ut ”lite fel signaler”. Vi måste lära oss att säga nej högre för det är tydligen svårt för vissa killar att tolka tjejers beteenden.

Jag vet att alla som har sagt sådant till mig bara vill mig väl. Jag fattar det. Verkligen. Men det är just det här som skapar skuldkänslor hos den som blir utsatt för sexuella övergrepp. Jag ångrar fortfarande att jag gick hem ensam den där natten. På samma sätt som hon som blev för full ångrar sig, eller hon som hade kort kjol på sig anklagar sig själv för att hon blev utsatt.

För vi hade ju hört att man måste vara försiktig. Vi borde ju ha fattat.

Men hörrni. Grejen är så här: Jag ska kunna ha hur kort kjol som helst om jag har lust med det. Jag ska kunna vara aspackad om jag vill. Jag ska till och med gå runt helt naken utan att någon våldtar mig. Min kropp är min kropp. Det borde vara så himla självklart.

Vi tjejer kan fortsätta lämpa våra liv efter rädslan att bli våldtagna. Vi kan köpa överfallsalarm och pepparspray och vi kan lära oss självförsvar. Men vet ni? Jag tror inte att det gör någon större skillnad. Vi måste flytta fokus, för det kan aldrig någonsin bli bara tjejers ansvar att driva den här kampen. Det krävs en politisk satsning för att minsta våldtäkterna. Det handlar om jämställdhet. Det handlar om att krossa den könsmaktsordning som finns idag. Det handlar om att öka respekten för kvinnor.

För jag vill så väldigt, väldigt gärna att framtidens tjejer ska slippa känna samma rädsla som jag gör när jag går ensam hem mitt i natten.