ulrikaeh

Igår när jag satt hos psykologen,
började vi gå igenom olika situationer på mitt jobb.
Jag tar på mig för mycket jobb.
Jag tar på mig jobb som andra ska göra.
Jag blir oerhört effektiv och snabb och
det är bra på kort sikt.
Igår kom jag på att jag kanske bara är mesigt snäll.
Jag gör saker för att få det gjort,
när det egentligen är andras uppgifter.
Jag är inte chefens förstaval...........

Jag som hela mitt vuxna liv har strävat efter att vara snäll.

När jag sen kom och träffade underbara A, sade hon till en annan person:
- Nu är du snäll med Ulrika, för hon är snäll, ibland alldeles för snäll!
Precis då hamnade jag i en filmscen.
Det blev liksom ljusare, klarare och jag fick en liten AHA-upplevelse.
Två gånger samma förmiddag diskuteras min snällhet.
Kan det vara så att jag alltid sett mig själv som elak och strävat till att bli snäll.
Men andra ser mig som snäll.
Jag strävar mot att bli snäll,
fast jag ligger redan på toppen av min snällförmåga.
När jag nu nått snäll-taket,
måste jag börja förvalta snällheten och
göra något gott av den.
Min strävan är slut.
Dags att sätta upp nya mål.
Mål om att vara nöjd kanske?
Tänka på mig själv?
Lära mig tålamod?
Vad vet jag!
Vad jag vet är att:
Idag är det första dagen, i resten av mitt liv.