Att skiljas...

...är att dö en smula.

Tänk att varje gång jag måste ta avsked blir jag så blödig.
Ofta kan det komma långt innan jag ska lämna en grupp,
men när jag är ledare för, som nu, Ai Chi då kan jag inte undvika sista gången.

Jag har funderat på varför,
det har att göra med att jag aldrig mer kommer att se några av dem,
det har att göra med att jag är lättrörd,
det har att göra med att jag inte kan ta farväl på ett vettigt sätt
Det måste också vara ärftligt.

Men jag vet också att jag klarar av det,
de försvinner inte för alltid.
Och de som jag ska möta igen,
de kommer jag att möta igen,

för allt har en mening......


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0