ulrikaeh

En sak som jag är bra på,
är att byta namn på folk.
När jag väl valt ett namn på en person,
har jag mycket svårt att använda personens rätta namn.

I tre år hade jag två lärare som hette Göran och Gunnar,
för mig hette de liksom tvärt om:
Göran fick heta Gunnar,
och Gunnar fick heta Göran.
Till slut kallade jag,
och min klasskamrat,
båda lärarna för Gunnar-Göran.
Det var lättare att skapa ett dubbelnamn,
istället för att chansa på ett namn.

Nu har det hänt igen.
Nu blev det pinsamt.
Vi skulle hälsa på Jan och Jenny.
Jag har dock bytt namn på Jenny till Malin.
Varför?
Jag har ingen aning.
Hon är världens gulligaste och
jag har faktiskt varit ensam med henne otaliga gånger.
Helt plötsligt byter jag namn på henne.
Så där kommer vi hem till deras hem och
jag pratar på,
hennes man undrar varför jag säger Malin,
jag pratar på,
för jag hör inte frågan.
På golfbanan sen ropar jag;
- Malin, ska du ha vagn?
Hon ropar tillbaka;
- Jag heter Jenny.....
Då blir jag tyst, fundersam och
förstår inte varför jag säger Malin.
Jag ber om ursäkt.
När vi sen spelar slår hon ett par dåliga slag,
då säger jag;
- När du slår dåligt då är det inte Jenny, det är Malin.....
Då skrattade vi.
Sen berättade jag att hon är min "sving-idol".
Hon har den lugnaste svingen som jag känner,
så hon har varit min förebild.
- Det har jag berättat för mina vänner,
men jag har nog sagt att Malin har en lugn sving....
Småskratt.....tack för det!
Allting gick lysande med att ta rätt namn,
tills Jenny skulle gå och lägga sig,
hon skulle upp och jobba.
- Men kanske vi sätter oss i rummet,
så slipper Malin bli störd,
säger jag.
- Men Ulrika, jag trodde du hade lärt dig!
säger hennes man
Då säger supergulliga Jenny,
för att hjälpa mig;
-Vi har samma inistialer, jag och min man.
Hur svårt kan det vara?
Kan man lära "gamla hundar" att sitta?
Ja, det kan man!
Och jag kommer inte att byta namn igen på Jenny,
i alla fall.