Längdskidåkning
Det som föräldrar släpar ut en på när man är liten och
som de själva gillar, är något som kommer att följa en resten av livet
Eller?
I alla fall har jag minnen från när vi for till fjälls för att åka skidor upp på fjället.
Nu pratar vi dagsturer. Vi åkte upp för fjället och sen sick-sackade ner för fjället och
det tog cirka sex timmar med fika.
Typ fem dagar på raden.
Ibland blev vi ungar less och åkte störtlopp ner till föräldarnas stora skräck.
Ibland åkte vi alla ungar ner för samma backe och in i samma träd också.
Någonstans vid 13-14 års åldern kom slalomen in i mitt liv och
sen tog den liksom över.
Jag åkte längdskidor på lånade skidor med pjäxor som var allt mellan
ett nummer till fem nummer för stora efter slalomperioden.
Men en dag fick jag köpa av kamrat Gun och det blev roligare igen.
Så nu åker jag en gång per år, i alla fall.
Igår gjorde jag den turen.
Först gick jag en timmes promenad och
sen tog jag skidorna och åkte samma sträcka.
Åkte och åkte var väl att ta i.
Jag gick mer på tur, inte otur.
Men det är härligt att vara i naturen på ett tyst sätt att glida fram.
Jag är ju ingen vän av skoteråkning, bland annat på grund av oväsendet.
Igår lyste solen i ansiktet och det var tyst, stilla och
hunden var den som var mest fundersam över vägvalen den dagen.
Tror kanske jag kommer att åka fler turer i år.
Nu när jag hittat en bana som passar mig.
Ett spår utan upp- och nerförsbackar.
För upp och ner går det ju i livet i alla fall.
