Nyfikenheten kan stjälpa stora lass

Står hos vänner ute på deras baksida.
Deras katt sitter på staketet till grannen.
Han ser oss.
Han hoppar ner från staketet,
ner på en stor sten,
vidare till en liten sten innan
han kan komma och hälsa på oss.
Nöjd, ger han sig tillbaka till staketet,
via den lilla stenen och
den stora stenen.
Katten sitter nöjd på staketet.
Plötsligt ändrar han beteende.
Han blir intresserad av något.
Vad, undrar jag?
Fast jag står på tå ser jag inte
över staketet.
Jag tänker som katten.
Jag kan ju hoppa via den lilla stenen,
upp på den stora stenen,
för att se över staketet och
då förstå vad som intresserar katten.
Väl medveten om att jag inte
är lika graciös som katten,
tar jag ett språng till den lilla stenen.
Fötterna glider isär.
Det gör ont i lår,
långfinger och armbåge.
När jag ligger där,
tänker jag;
katter har inga sockar,
det är det som gör skillnad!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0