Släkt - en djupare fundering

Detta med släkt är ett fenomen.
Man kan älska den, 
hata den,
umgås med den,
undvika den
men vad man än väljer så är den där i ditt släktträd,
du kan inte välja bort den.
Du påminns om den,
du har dna från den,
du gör saker som de också gör,
du följer fotspår oavsett om du vill eller inte vill.
 
För min del har jag förlikat mig med att "jag valt de föräldrar jag valt"
Jag ska lära mig något av dem i detta liv. 
En känd kåkfarares dotter 
höll en föreläsning för oss för länge sedan.
Hon hade äntligen fått ro när hon hade haft samma tanke som jag,
vi väljer våra föräldrar. 
På så sätt kan man också lära sig.
I mitt fall har jag kommit på tre:
tålamod, känslor och kommunikation.
 
När det gäller syskon 
har jag ingen erfarenhet.
Jag skulle så gärna vilja ha syskon
ena sekunden
och nästa sekund är jag överlycklig att slippa.
 
Den gången jag saknar syskon är när
en sådan banal grej som 
när folk lägger ut sådan bilder som 
"Min syster, bror är bäst i världen,
dela om du har en syster, bror"
Tror jag har det från en vän,
som aldrig träffat sin far.
Hen sade en gång,
att det värsta hen visst var vid fars dag,
när alla skulle göra farsdagskort.
Vem skulle hen göra åt?
På så sätt blir jag väldigt restrektiv varje gång det blir en sådan dag,
när någon höjer till skyarna far, mor, syster, bror,
något som man inte ens fått välja att få.
Men jag är glad och tacksam,
för här har jag en fördel när jag inte har syskon.
Jag kan VÄLJA 
de människor som ska stå mig närmast.
"Släkt väljer man inte,
det gör man med vänner"
 
Jag har sett kamrater som älskar sina syskon,
som helt plötsligt ändrar sig. 
För att hen har ändrat förhållande,
vunnit pengar eller 
helt enkelt brutit ett mönster.
Eller att det ligger en hund begraven 
någonstans som grävs upp vid varje släktträff.
Festen  från 1998, regisserad av Thomas Vinterbergär
är en lysande dansk film på relations-släkt-drama. 
 
Att se sina egna barn växa upp,
och slåss om ingenting,
var en ny erfarenhet för mig.
Glad att ha en man som förstod.
Idag hoppas jag i alla fall att mina barn
ska kunna träffas utan att bråka,
inte vara bästa vänner,
men respektera varandra.
 
Samtidigt är jag glad att få vara med här och nu.
Att få leva ett liv som ger mig mening.
Där jag lär mig varje dag och
människor finns för att testa, spegla och lära mig saker,
om mig själv..............
 

Kommentarer
Postat av: Gun Nordfjell

Saknar dig. När kan vi ses. Puss Du skriver så fint- du berör.

Svar: Tack! Jag finns här ;)
Ulrika Engfors Holmbom

2014-01-15 @ 21:52:12
Postat av: Gun Nordfjell

Saknar dig. När kan vi ses. Puss Du skriver så fint- du berör.

2014-01-15 @ 21:52:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0