Lördagen den 16 nov
För länge, länge sedan
frågade en mycket snäll kvinna
den andra kvinnan om hon och
hennes man kunde komma på middag
med en annan familj.
Kvinnan tackade ja och
de båda kvinnorna försökte och försökte och försökte synka sina kalendrar.
Men ack så svårt det blev.
Men så en dag
hittade de ett datum,
den 16 november.
Båda blevo de glada!
Men först var de båda inbjudna familjerna
tvungna att flytta
åt andra innan de kunde fara iväg.
Så de flyttade och flyttade och flyttade
och till slut var de färdiga!
Färdiga för avfärd till middagen i det stora mörka inlandet.
När de kom fram lyste det eldar utanför boningen och
inne var det varmt och mysigt
både av eld och varmhjärtade människor.
Så kom då förrätten in och det lät:
- Åhhhh
- Ahhhh
- Ooooojjjj
ur allas munnar när de såg det stora vita faten dignande av alla läckerheter
Klockan var den ende som gick fort fram och
vips hade varmrättens renfilé passerata UTAN
att kameran hunnit med
- Vojne, vojne, skrockade alla runt bordet och tog sig om kinderna.
De var så tystade så ögonen fick vila på "så mycket bättre"
medan efterrätten långsamt gjordes i ordning
efter flera pling i ugnen.
När sen efterrätten hamnade på bordet
höll alla andan.
Skulle kameran nu hinna med???
Spänningen tätnade och
när den kom fram sååååååå.........
- Jaaaaaaa, skrek en
- Jippi, skrek en annan
- Det är den vi vill ha, skrek en tredje
Och alla var nöjda och glada igen.
De dansade på borden och
glädjen spreds ut i hela bygden.
Det var en glädjens dag.
Tills plötsligt klockan slog 12!
- Men var tog tiden vägen? undrade den första
- Vem har gjort kväll? undrade den andra
- Vem gör nästan en fullmåne ikväll? undrade den tredje och
fjärde ropade högst:
- Men nu kommer stormen Hilda!!!!
Alla gästerna kastade sig in i bilen och
i den mörka tiden tog dig sig fram
i mörkret, över stock och nerblåsta grenar.
Men plötsligt såg de stadens ljus.
De sjöng en glädjens sång
de var välbehållna efter strapatsen.
Åsså levde de lyckliga i alla sina dagar!
Kommentarer
Postat av: Gun Nordfjell
Vilken poet du är! Puss
Svar:
Ulrika Engfors Holmbom
Trackback
