ulrikaeh

Jag sitter på tåget och ler åt en kvinna

som har gjort en specialare i sin väska,

plånboken är fastkedjad i väskan.

Det märks att jag är på väg "hem".

Jag ler för att om hon hade nämnt detta till en Öviksbo,

då hade de idiotförklarat henne.

Jag ler,

för jag känner igen säkerhetstänket

som västeråsare har,

men som aldrig övikare skulle förstå.

 

 

Vi är vana med snö,

i Västerås har de snö,

men inte lika mycket.

Men jag förstår att de klagar,

för så här mycket brukar det inte vara så länge.

Jag ler,

för jag förstår dem.

 

 

När jag är i Västerås

känner jag igen musiken.

Jag behöver inte förklara,

det är ett tyst språk som vi kommuncerar,

min gamla vänner och jag.

Jag ler.

 

 

Kommentarer, citat, ord och dialekt,

jag känner igen,

jag ler.

 

 

Varje gång jag kommer hem till Örnsköldsvik efter

att har varit i min hemstad,

blir jag lite deprimerad.

Det är så skönt att vara där utan att försöka passa in,

jag bara är "rätt" eller kanske mindre fel.

I ren desperation

av en slags hemlängtan,

såg jag till och med på det katastrofala programmet

"Maria och Mindy - BFF" igår,

bara för att jag skulle få se vyer från hemstaden

och även få se Lars Wallin.

Lika väl som jag blir deprimerad,

lika glad blir jag när jag förstår

hur jag ser på saker

ur ett annat perspektiv

Tänker kanske mer storstadsaktigt än småstads.

 

Sitter också och funderar på alla flyktingar och invandrare.............