ulrikaeh

- Ok, säger jag och äter försiktigt efter min mans förmaning.

Detta är söndag kväll.

Sen kommer måndag lunch,

utan min man

men med en hysterisk hunger.

Jag tänker själv att jag kommer nog att känna

den halva tandpetaren i munnen.

Det gör jag,

i samma stund som jag sväljer.

Den sätter sig på tvären i halsen.

Lite för långt ner för att jag ska nå den med fingrarna.

Jag liksom halvspyr upp den

efter fem minuters stilla panik.

LYCKA!

Lite skärrad är jag när jag far till läkaren på Hälsocentralen.

Han har kallat mig i

ett vad jag tycker

mystiskt ärende om mediciner.

Han ger förslag på fyra mediciner och

frågar om Voltaren och Alvedon hjälper mot mina värkande leder.

Jag säger ja,

han blir förvånad,

för andra läkare före honom,

som jag haft under hösten,

rekommenderar helt enkelt psykofarmaca.

Jag är enligt läkarna deprimerad och

TROR att jag har ont i lederna.

Jag är förvånad och

efter att ha pratat med denna läkare,

är han också förvånad och

skriver ut reumatisk medicin till mig.

Jag går därifrån,

förvirrad.

 

På kvällen går jag ut på en lång promenad med kamrat Katarina och

alla våra hundar.

Vi är ute över en timme.

Livet känns lite roligare så där vid 20-tiden.

Hon bjuder på "tandpetar-rensar-te" och

min såriga hals känns bättre.

Nästa gång ska jag dricka

"inbillande värk-te" hos henne!

 

Eller så gör jag som psykologen rekommenderar:

• ett sunt liv där du gör sådant du mår bra av (gäller både livsstil och stress etc)
• behandling med inriktning på smärta och smärthantering
• KASAM