Yrket för att Live-Tv ska funka

Fredag 13 juli 2012

 

 

Kabeldragare och teknikentusiaster – en sorts hjältar

Att göra allsvensk live-fotboll är ingen lek. Då tänker jag inte på mig och mitt jobb i första hand. För även om mina bitar kräver ett antal timmar i förberedelser inför varje match känns ändå uppgiften i jämförelse med vägens ryttare, de bakom kamerorna, en aning välkammad och soft. Det här är en liten hyllning till dom. Kabeldragarna och teknikentusiasterna. En sorts hjältar.

Visst, jag har gjort det mesta av jobbet hemma när jag anländer. Men jag glider in runt två–tre timmar innan match i kostym, skjorta och slips. Käkar, går igenom körscheman, sminkar mig, hänger med spelare och tränare en stund innan lamporna tänds och kamerorna går igång. Då har långtradarna och TV-bussarna med sin personal sedan länge varit på plats. Ofta har dom kommit direkt från sändning dagen innan på annan ort. Nu har utrustning burits in på arenan, sladdar har dragits, kameror har riggats, monitorer ställts upp och kontrollerats, rörliga bilder har tankats över, all teknik setts över och testkörts.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ett under att det fungerar, som det oftast gör. Även om det många gånger är mer dramatiskt innan och under sändning än vad de framför TV:n märker. Ändå löser det sig nästan alltid i sista stund. Vissa tycker det är tjusningen med live-TV medan andra som är perfektionister blir galna på det-löser-sig-alltid-lättjan...

När matcherna väl är igång sitter jag och mina kollegor alltid under tak, oftast i hyfsad värme, både i studio och på kommentatorsbryggan. Kamerafolket får stå i brännande sol, stormvindar och spöregn. Dom får stå ut med att saker kastas på dom, ibland spottas det på ryggarna och då och då smäller bangers bredvid dom. Det är tufft, även om dom numer ska gå ifrån sin position om sånt händer. Den person jag ändå alltid har lite extra sympati för är han (för det är oftast en han) som sitter på en pall mellan tränarbänkarna och filmar tränarna hela matchen. Han ser inget av matchen, hör bara ljud och får order om vem som ska filmas. Vilken hjälte!

Efter sändningen drar vi framför kamerar iväg på redaktörens pipa. Vi säger tack för idag och lämnar efterarbetet till kabeldragarna och teknikentusiasterna. När jag är halvvägs hem eller sitter och käkar sen middag med kollegor ute på stan och sprider skvaller och myter vidare då packas det fortfarande vid lastbilarna. 

Vi har alla vår roll att fylla, vi har alla valt det själva och jag är inte säker på att de bakom kameran självklart skulle vilja byta med oss framför. Troligtvis inte. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på dessa vagabonder som drar land och rike runt och riggar arenor så att människor kan sitta där framför burken med en öl och lite chips och jubla, skälla eller gråta. Normalt tror jag ingen tänker på dom. De är som en bra domare. Så länge det funkar är dom osynliga. Här synliggör jag några av hjältarna.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0