ulrikaeh

I tisdagskväll började det värka i kroppen.
Brr och usch kändes och
jag låg i soffan
nästan samtidigt jag plockade bort julgranen.
Effektiv ska man vara!
I sängen hade jag morgonrock och täcke.
Fönstret stängt.
I vanliga fall;
knappt täcke och öppet fönster.
Igår kände jag att febran har invaderat.
Men är det bara "vanlig" ledvärk eller annat?
Gick till jobbet ändå.
Till lunch halkade jag hem.
Duschade hett och dök i säng med
långkalsong, tshirt, Boom-filt och täcke.
Min man kom hem för lunch och gå ut med hunden.
Där ligger jag och är tacksam att han kan gå ut med hunden.
Då kommer denna mening i en speciell okänslig ton:
- Tänker du ligga så där hela dagen????
Vad svarar man på det?
När han sen sätter sig vid matbordet,
släpar jag mig till bordet och
får i mig ett par hårdbrödmackor.
Då kommer nästa briljanta kommentar:
- Det finns ju makaroner är det inte bättre att du värmer det?
Då KAN jag inte vara tyst:
- Snälla du, jag är SJUK jag ORKAR inte värma mat.
Jag äter för att stilla kurret i magen!
Sen frågar jag om han kan skjutsa mig till Mammografin,
för den är så svår att boka av.
Mening tre:
- Du kan väl skjutsa mig till jobbet och ta bilen själv.
- Hmmm, jag är sjuk och kan knappt hålla mig på benen!
Hur svårt kan det vara?
Han kom och hämta mig.
Jag var borta i 30 minuter,
sen sängen igen.
Vid halv fem dundrar hela familjen i huset.
Och jag tänker:
De tror att jag ligger här och djävlas med dem,
i och med att vi bestämt oss för att handla, tvätta och städa idag.
Men sååååååååå kan de ju inte tänka!?!?!
Nej, men känslan var absolut så.
När jag försvarat de många tvätthögarna,
far de iväg och handlar.
Då lagar jag middag,
vilar,
lagar middag,
vilar,
lagar middag och
allt det tar cirka en timme.
Men martyren har gjort det!
Jag hör hur hungerhäxorna dundrar in,
jag hör hur de planerar att laga mat,
när någon bara ligger och
djävlas med dem och de bara sliter.
Jag hör hur rösten lenas när de ser att den lata
har engagerat sig i maten.
Jag äter lite med dem,
och lägger mig sen i soffan.
När dammsugaren kommer fram
drar jag täcket över huvudet i sängen.
När de drar iväg för att hämta bil,
gå ut med hund eller annat,
så att de blir tyst,
gör jag min städning;
toaletterna.
Vilar, fikar, duschar och
styper i sängen med bok efter 21.
Somnar efter 22 iförd morgonrock,
Boom-filt och täcke.
Fönstret är stängt.
Vaknar 07.22 och mår som en liiiiten prins.
Livet är tillbaka.
MEN jag kommer bara att jobba halvdag idag.
Vill försöka undvika ett bakslag.
För jag vet inte vad som är jobbigast;
febern eller familjens brist på empati?