Kollektiv

Jag undrar om jag skulle kunna bo i ett kollektiv.
Tänk att vakna upp på morgonen med glad och trevliga morgonmänniskor,
som vill diskutera dagen, nattens drömmar och livet.
Märks det att jag inte har det nu........
 
I morse som exempel,
ringde klockan,
jag vet att jag kan sova lite till,
i alla fall till halv sju,
så det gjorde jag.
Helt plötsligt rusar min man upp,
säger åt mig med bestämd röst:
- Klockan är halv sju!
Min kropp reser sig,
drar upp persiennerna,
bäddar sängen,
in på toa,
i med linser,
två ägg ska kokas,
in i sovrummet,
tvärstannar!
Klockan står på 06:26.
Efter snart 29 år med min man,
förstår jag inte att jag inte lärt mig att han rundar av klocktid.
 
Varför reagerar jag inte tidigare?
Dels för att kroppen kliver upp,
jag ser inget på morgonen och
jag är som Eva i filmen "Eva och Adam".
Det går som på morgonräls och
hjärnan är inte på utan det är autopiloten.
 
På vardagsmorgonen äter jag en tallrik fil med något i och
ett glas vatten.
Äter sen två kokta ägg och dricker kaffe kl 9:30.
Nästan varje morgon frågar min man om han ska ställa bort bröd och smör.
När jag säger nej,
suckar han tungt,
för då får han duka bort allt.
När jag sen ska styla håret,
krockar vi i badrummet,
varje morgon.
Min man suckar tyngst.
Han far iväg,
ofta utan ett hejdå.
Jag går ut med hunden.
När jag kommer upp är min dotter vaken,
eller miss morgonsur som hon kallade sig här-om-morgonen,
på en lite lapp som hon svarat på.
Här gäller det att vakta sin tunga,
men egentligen inte,
för allt jag säger,
från godmorgon till annat babbel,
ger mig arga ögat.
Jag hamnar liksom i en tyst morgondans med henne i köket.
Hon ska förbereda för sin frukost och
jag ska ta hand om de kokta äggen och dess panna.
Ibland händer det dock att hon tar intiativ till konversation,
då gäller det inte att svara för mycket och ta över,
för då är arga ögat där.
 
Som det ser ut på min arbetsplats idag,
försvinner min surhet,
när lärkan Marianne kommer.
Hon liksom ler med hela kroppen och
hon sjunger fram ett godmorgon.
Och har jag tagit in tidningen,
är det som om hon hänger en OS-medalj runt min hals.
Jag är bara bäst!
 
Så i mitt kollektiv,
ska det bara finnas glada morgonmänniskor,
som är hjälpsamma,
trevliga och
snälla hela dagen!
Det betyder att jag får drömma vidare och
försöka jobba på de goda egenskaperna,
så att även jag platsar.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0