ulrikaeh

Läkarens besked om obotlig cancer innebar statistiskt att Maria hade tre månader kvar att leva. Hon vägrade acceptera dödsdomen och började träna inför Göteborgsvarvet - ett år senare.

Hela rummet började snurra. Trots det minns hon tydligt läkarens ögon, gråbruna med en liten prick i ena irisen, när han började prata om tumörer.                   
Fram till den stunden i april 2010 levde Maria Andersson ett hektiskt liv som skiftarbetande ambulanssjuksköterska. Hon var gift och hade en då 18-årig son. Hon var vältränad, pressade löpartider och instruerade i gymmet på Friskis&Svettis hemma i Kungsbacka. 
Kvällen innan hade Maria upptäckt en knöl på höger sida av magen. Hon hade en tid känt ett obehag i magtrakten och som sjuksköterska ställde hon raskt diagnosen gallsten. 
Men i stället för att höra det hon förväntade sig, att gallblåsan var fullproppad av stenar, fick hon efter ett ultraljud veta att en gåsäggsstor och elva mindre cancertumörer satt i gallgångarna inne i levern. 
- Jag som kände mig så stark och frisk fick beskedet att jag hade en av de värsta cancerformerna. Under timmen hos läkaren blev jag fråntagen allt - min hälsa, framtid, yrkes- och gyminstruktörsroll och mina maratondrömmar, säger Maria.
När Maria fick veta att överlevnadsprognosen för hennes typ av cancer i genomsnitt var tre månader upplevde hon att mattan drogs undan. 
- Jag insåg att jag antagligen inte skulle leva tills min son tog studenten två månader senare. 

Maria berättar om hur läkarna sa att det inte gick att operera tumörerna och att det förutom cellgiftsbehandling inte fanns något mer att göra. Sjukdomen gick ju inte att bota. Men det tänkte inte Maria acceptera.
- Jag var ju frisk. Visst, jag hade knölar i levern, men jag var inte sjuk. Jag var inte alls trött och sprang runt sex mil i veckan. Klart att det måste finnas något att göra. 
Maria började behandlas med cellgifter som dels påverkade hela kroppen, dels sprutades direkt in i levern. 
Hennes plan att springa Göte­borgsvarvet i maj fick ställas in. Däremot skulle hon hämta ut nummerlappen till sin man. Tävlingsområdet låg nära Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg så det kändes smidigt att göra det efter en cellgiftsbehandling.
- Jag gick som i en bubbla, jag tillhörde inte längre de andra som flanerade runt med sina nummer­lappar och handlade tränings­kläder. Jag tillhörde de redan döda. 

Innan hennes läkare gick på semester sa han att hon skulle ta vara på sommaren och inte bara fokusera på behandlingen. Maria tror att han menade väl, men tolkade det som att han inte trodde de skulle ses igen.
- Och där satt jag och kände mig frisk. Ingen läkare ville väl ge mig något falskt hopp, men med facit hand tycker jag att falsk hopplöshet är värre. Hur många ger inte upp direkt när de får en så tydlig dödsdom?

Maria hade bestämt sig - hon skulle inte ge upp, aldrig någonsin. Hon tog reda på allt hon kunde om cancer och hittade forskningsstudier som pekade på positiva samband mellan fysisk aktivitet och att bli frisk från cancer. 
Hon läste om det senaste inom cancer­behandling för att veta 
att hon fick det bästa. En bok från ex-svärmodern om relationen mellan cancer och livsstil blev en bibel. 
Numer undviker hon stress och äter en kost baserad på långsamma kolhydrater och färgrika grönsaker och frukter. Hon undviker kött, mjölkprodukter och framför allt socker.
- Till skillnad från vårdpersonalen jag mött inser jag vikten av att stötta det friska och gör allt i min makt att rusta kroppen för att stå emot sjukdomen men också de tuffa cellgiftsbehandlingarna. 
Varken då eller nu ser hon att hon kämpar mot cancern.
- Det är ju inte en bakterie, det är mina egna celler som har börjat bete sig på ett felaktigt sätt. Därför kan jag inte vilja döda dem eller kämpa emot dem, snarare måste jag få cellerna att göra rätt.

Efter sjukdomsbeskedet lade Maria ner träningen. Hon var rädd att det kunde vara nedbrytande, speciellt i samband med cellgiftsbehandlingarna. Nu var det dags att tänka om. Första steget var att börja styrketräna hemma på vardagsrumsgolvet. 
- Det kändes bra eftersom jag klarade 30 armhävningar. Då kunde jag omöjligen vara döende. 
Efter det började Maria styrke­träna som vanligt på
Friskis& Svettis. 
- Jag tog 55 kilo i bänkpress - lika mycket som innan. Jag var chockad, trodde att jag skulle vara försvagad av mina cellgiftsbehandlingar.
Ganska snart satte Maria upp en målbild. Hon bestämde sig för att springa Göteborgsvarvet, nio månader senare.
- Jag såg tydligt framför mig hur jag sprang över mållinjen med armarna över huvudet i en segergest. Först vågade jag inte ha det målet, men vad kunde jag förlora?  Enbart anmälningsavgiften på 500 kronor ...
I maj 2011, ett drygt år efter diagnosen, var det dags för loppet. Känslan att stå där före start går nästan inte att beskriva, menar hon.
- Jag minns att jag ropade till en vän "jag har redan vunnit!" 
precis när jag passerat startlinjen. För det hade jag ju. Jag levde. Och jag sprang i mål med armarna över huvudet.

Maria menar att hon sällan tänker på framtiden, hon har fullt upp med nuet. Men mål och delmål sätter hon gärna upp.
- Tidigare har jag sprungit Marathon i 31 graders värme och under alla 42 kilometer känt att "det här kommer jag inte att klara". Då är det bättre att dela upp loppet i 5-kilometersdelar och avverka en efter en. 
Om jag tänker att jag ska bli frisk och ser allt som krävs och vilka behandlingar jag behöver gå igenom, vill jag ge upp. Därför delar jag även upp mina behandlingar och träningsmål i delmål.

Redan under förra hösten började Maria jobba igen. Hon återupptog även uppdraget som gyminstruktör på F&S. 
- Där fick jag fokusera på någon annan och glömma mig själv ett tag.
Maria upplever ett stort stöd från kollegorna på F&S i Kungsbacka.
- De tror verkligen att jag ska bli frisk. När bara två fick gå en specialkurs för gyminstruktörer så var jag med obotlig cancer en av dem. Det betyder oerhört mycket för mig.
Maria har också stort stöd från make, son och övrig omgivning. De ser ju hur pigg hon faktiskt är, menar Maria. Hennes mamma är den som oroar sig mest.
- Hon kan ringa min son och säga att "din mamma är svårt sjuk, du hjälper henne väl?" Och han svarar "okej ... men just nu är hon ute och springer". Det blir nästan komiskt, haha.

I dag har det gått mer än ett och ett halvt år sedan Maria fick sin cancerdiagnos. 
- Jag känner mig helt frisk även om jag inte är det. Min läkare säger ingenting om prognos eller tillfrisknande. Däremot ser han inte längre lika bedrövad ut när vi ses. Enligt honom är jag nog ett undantag från prognosen om döden och har tur att behandlingen tar. Själv är jag helt säker på att min träning och livsstil tillsammans med en stark kropp och ett starkt psyke hjälper mig. 
Anledningen till läkarens mindre bekymrade min kan hänga ihop med resultaten av undersökningarna:
- Det är svårt att se om tumörerna faktiskt fortfarande lever. De har åtminstone minskat i storlek. 
I min värld kan alla cancerceller dö om en kan det.

Maria berättar att hon i början såg cancern som ett straff. I dag menar hon att hon på allvar tror att det kan komma något gott ur sjukdomen.
- Förut var jag stressad och ofta sur, uppskattade inte nuet. Ett ryggskott var inte nog för att stoppa mig, jag sprang Marathon med världens smärta. Jag var tvungen att få obotlig cancer för att stanna upp och se saker på ett nytt sätt.
Nu är hon piggare och ser det mesta positivt.
- Det kan verka konstigt. Kanske var jag medtagen av cancern innan jag visste om den och är piggare nu för att den gått tillbaka. I dag tar jag ut all glädje i förskott och får bli glad två gånger, både tiden innan och när något positivt faktiskt händer.
Träningen är om möjligt en ännu större del av hennes nya liv. Yoga, styrketräning och löpning fyller fritiden. Nästa stora träningsmål är Stockholm Marathon 2012. Det blir Marias tredje mara, men den här gången kommer hon träna inför loppet på ett nytt sätt.
- Nu går jag på känslan. Känner jag för att öka takten gör jag det, men jag måste inte späka mig längre. Jag lyssnar på kroppen för den vet.
Förutom ändrad livssyn lyfter Maria fram en annan bieffekt med cancer.
- Åldersnojan försvinner. Nu vill jag bli gammal och rynkig. Jag vill bli 95 år och sitta och dricka kaffe i Trädgårdsföreningen. 
Hon tar vara på varje tillfälle till glädje, fest och upplevelser. 
- Jag har roligt nu, jag kan ju vara död om ett år. Allt som är nu är bonus, jag skulle ju bara leva tre månader till. Jag är glad, känner mig pigg och frisk nu. Det räcker.

Text: Madeleine Carlsson
Foto: Niklas Maupoix

Från "Friskispressen" i december 2011